Att läsa Proust

Några ägnar en livstid åt det, andra kommer aldrig till skott. Lars Norén skriver i sin dagbok att han varje sommar planerar att läsa Proust – om han bara vågar.  Andra ”bara gör det”, dessutom tillsammans med andra. På Forum i Stockholm har man under de senaste elva åren haft högläsning varje söndagseftermiddag. Gunnel Vallquist inledde med den klassiska meningen ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” och Bodil Malmsten fick äran att avsluta.

Själv har jag under våren läst den första delen i den stora romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har gått långsamt, med små, små ”myrsteg”. Att läsa Proust kräver tid och engagemang, det är som att ge sig ut på vandring längs en stig som för en långt bort från välkända trakter. Proust språk vindlar sig fram, tar ibland en omväg via kyrktornets utsmyckningar eller följer de historiska skeenden som kyrkans mosaikfönster återger. Vi får följa med till barndomens sommarhus, dess trädgård och omgivningar. Det är inte bara den välkända madeleinekakan som öppnar porten till barndomens minnen, det gör också hagtornsbuskarnas vita blommor och solens strålar i en viss vinkel.

Proust har tvättat mina ögon och fått mig att se sådant som jag hittills inte lagt märke till i mitt eget Combray, på den gotländska landsbygden. En buskros är en storslagen skapelse. Och även här finns vita, skira flor som liknar ballerinors tyllkjolar på buskarna.

Jag rekommenderar alla som vill läsa en bok med riktigt vackert språk att läsa Proust i sommar, kanske på semestern när man har tid. Och läs honom som poesi, i små doser utan att hasta över. Att spana efter den tid som flytt måste få ta sin tid.