Att läsa Proust

Några ägnar en livstid åt det, andra kommer aldrig till skott. Lars Norén skriver i sin dagbok att han varje sommar planerar att läsa Proust – om han bara vågar.  Andra ”bara gör det”, dessutom tillsammans med andra. På Forum i Stockholm har man under de senaste elva åren haft högläsning varje söndagseftermiddag. Gunnel Vallquist inledde med den klassiska meningen ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” och Bodil Malmsten fick äran att avsluta.

Själv har jag under våren läst den första delen i den stora romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har gått långsamt, med små, små ”myrsteg”. Att läsa Proust kräver tid och engagemang, det är som att ge sig ut på vandring längs en stig som för en långt bort från välkända trakter. Proust språk vindlar sig fram, tar ibland en omväg via kyrktornets utsmyckningar eller följer de historiska skeenden som kyrkans mosaikfönster återger. Vi får följa med till barndomens sommarhus, dess trädgård och omgivningar. Det är inte bara den välkända madeleinekakan som öppnar porten till barndomens minnen, det gör också hagtornsbuskarnas vita blommor och solens strålar i en viss vinkel.

Proust har tvättat mina ögon och fått mig att se sådant som jag hittills inte lagt märke till i mitt eget Combray, på den gotländska landsbygden. En buskros är en storslagen skapelse. Och även här finns vita, skira flor som liknar ballerinors tyllkjolar på buskarna.

Jag rekommenderar alla som vill läsa en bok med riktigt vackert språk att läsa Proust i sommar, kanske på semestern när man har tid. Och läs honom som poesi, i små doser utan att hasta över. Att spana efter den tid som flytt måste få ta sin tid.

När jag blev nummer ett

Jag-formen kommer alltid först när barn talar om sig själva i relation till andra människor. Små barn säger naturligt ”Jag och pappa handlade mat.” eller ”Jag och mamma ska åka tåg.”

När jag gick i skolan fick man lära sig att nämna andra personer först av artighetsskäl, till exempel ”Petter och jag ska gå på bio”.

Numera är det inte bara småbarn som omnämner sig själva före alla andra. Jag kommer först även när vuxna talar och skriver. Ett tidens tecken som kanske speglar en ökande egoism i samhället?

Lyssna på spraket i P1 där frågan diskuteras artikel.aspx?programid=411&artikel=5023068

 

Italienska för nybörjare

Snabbkurs i italienska.                                         

I en broschyr om Florens utgiven av Italienska statens turistbyrå i Stockholm finns en snabbkurs i italienska. Det första ord som man får lära sig är konstigt nog aiuto = hjälp. Först därefter kommer ja/nej/kanske= si/no/forse. Efter några tal, tack -och hälsningfraser,  på sjätte plats, kommer: den är för liten/för stor= è troppo piccolo/grande. Först därefter presenteras de vanliga turistfrågorna: Vad kostar det? = Quanto costa? samt Var ligger..? = Dove sta..?

Efter tio dagar i Italien har jag ännu inte behövt ropa på hjälp eller klaga på att något är för litet eller för stort. Då har ordet ottimo, som betyder jättegod, kommit till betydligt större användning. Möjligen har min egen volym ökat på grund av all den goda maten, så att kläderna numera är troppo piccolo. Den tionde frasen i snabbkursen bygger alltså på empiri: Complimenti al cuoco = Framför mitt tack till kocken!

”Falska vänner”

Som svensk tycker man sig känna igen många tyska ord, men man få passa upp för så kallade falska vänner. Schwimmen, springen, verblöden, tappen, spotten och en massa andra ord betyder inte vad man först tror (utan simma, hoppa, fördumma, treva och håna).  En Wachtmeister är ingen vaktmästare, inte ens åt SD, utan en polis/sergant.  Vaktmästare heter Hausmeister.