Category Archives: Kultur

40 år senare – flanör i Patrick Modianos fotspår

Posted on by
Reply
2014-10-06 PARIS 075 RED

Foto: ©Maritha Sandberg Lööf

För 40 år sedan, 1974, var det precis hundra år sedan den första stora impressionistutställningen i Paris. Impression, soleil levant av Claude Monet med motiv från Le Havre ställdes ut och kom att ge namn åt hela konstriktningen. Det var konstkritikern Louis Leroy som myntade uttrycket ”impressionism”, med vilket han avsåg en negativ benämning.

Som ung au-pair i Paris 1974 såg jag impressionistutställningen och imponerades stort av färgerna, ljuset och lättheten hos Monet och de andra impressionisterna. I dag visas Impression, soleil levant på nytt i Paris på Musée Marmottan-Monet, nära Boulognerskogen. 40 år senare är det fortfarande en riktigt stor konstupplevelse att se Monets målningar. Här visas också de grandiosa näckrostavlorna från Giverny, som många förknippar med honom.

2014-10-06 PARIS 072

Berthe Morisots självporträtt. Foto: ©Maritha Sandberg Lööf

adouard-manet-portrait-de-berthe-morisot-c3a9tendue-1873

Eduardo Manets porträtt av Berthe Morisot.

Den första kvinnan i den franska impressionistkretsen, Berthe Morisot, finns också representerad på museet. Hon är en av alla kvinnliga konstnärer som mer eller mindre glömts bort i konsthistorien. Berthe Morisots måleri har av konstvetare beskrivits som ”själva essensen av impressionismen, med sina förförande färger och sin djärva teknik”. Vid den första impressionistutställningen deltog hon med målningen Vaggan. Det är intressant att se hur hon porträtterar sig själv, som en målmedveten konstnär med frank blick, i kontrast till den tillbakalutade, ljuva kvinna, som hennes svåger Eduardo Manet avbildat. Den manliga blicken såg något annat.

En flykting korsar sina spår, en au-pair återvänder.  Av en slump köpte jag Nätternas gräs av Patrick Modiano när världens längsta bokbord arrangerades på Drottninggatan tidigare i höstas. Det visar sig att romanen handlar om en man som flanerar i Paris och letar efter Dannie, den gåtfulla kvinna han älskade fyrtio år tidigare.

Jag stiger nästan in i handlingen. De första nätterna bor jag på ett ruffigt hotell i Montparnasse, samma kvarter som Modiano beskriver, även om hans hotell heter Unic. Jag rör mig på de gator där Nätternas gräs utspelar sig, nära Boulevard du Maine, och vid Montparnasses biografer.

Paris 2014-10-09 035

Efter några dagar byter jag upp mig till ett bättre hotell på Saint-Marcel i Quartier Latin. Jag strövar runt i den botaniska trädgården Jardin des Plantes, där också Strindberg botaniserade, och flanerar på Rue Jussieu och Rue de Monge. Än en gång är jag hack i häl på berättaren i Nätternas gräs som promenerar just där, 40 år tidigare.

PARIS Boulangerie MSL

Foto: ©Maritha Sandberg Lööf

Mitt minne pendlar mellan nu- och dåtid. Går ner till Boulevard de Port Royal där jag bodde och fotograferar huset. Slakteriet, specerihandlaren och tvätteriet där jag gjorde ärenden för familjen Serres räkning är borta, men bageriet på hörnan finns kvar. Då visste alla i kvarteret att jag var familjen Serres jeune fille au pair. Jag som kom från en liten norrländsk småstad hade inte heller några problem med att känna mig hemma i Paris, med småstadskänsla mitt i storstaden.

På det hela taget är mycket oföränderligt och småskaligt i Paris. Den franska kulturen och traditionen är stark. Man kan alltjämt dricka kaffe och äta croissanter på uteserveringarna, hitta böcker i boklådorna vid Seine och handla mat i bostadskvarterets små butiker.

Rue Mouffetard MSL

Foto: ©Maritha Sandberg Lööf

På marknadsgatan Rue Mouffetard kan man fortfarande köpa både ostar och ostron, men restauranger tar över allt mer längs denna medeltida gata.

 När jag en dag sitter och läser Modiano får jag höra att just han, denne även för mig till helt nyligen okände författare, fått nobelpriset! Jag rusar genast ner och gratulerar hotellreceptionisten som ser lite frågande ut.

Dåtid och nutid flyter ihop som i Modianos romaner.”Ändå drömde jag inte”.

PARIS Modiano Foto: ©Maritha Sandberg Lööf

Paris i Modianos fotspår ©Maritha Sandberg Lööf

Beatles präglar ännu Liverpool

Posted on by
Reply

Hamnen och sjöfarten har haft en stor inverkan på musiklivet i Liverpool. Unga män tog arbete som sjömän och reste till USA där de lyssnade på populära artister och köpte de senaste LP-skivorna. I Liverpool startades många band som inspirerats av Elvis, Little Richard och Jerry Lee Lewis. John Lennon spelade i en skifflegrupp vid namn Quarrymen när han och Paul McCartney möttes den 6 juli 1957 på en trädgårdsfest vid S:t Peters Church, där man firade rosendrottningens dag.

2013 LIVERPOOL (53)
Beatlesmuseet i Liverpool. Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

I Liverpool kan man besöka Beatlesmuseet i det gamla hamnområdet. Skolbarn och turister studerar med stort allvar gruppens historia. Här får man höra om tyskan Astrid Kirchherr som lanserade moppfrisyrerna och se bilder från Beatles trevande start i Hamburg, då Stuart Sutcliffe (som senare dog i hjärnblödning), var medlem i gruppen. Man förstår hur viktig Liverpoolsonen Brian Epstein var för att skapa kontaktnät och lära Beatlarna ”artighet och hyfs”. Man får följa Beatles framgångssaga via shower och turnéer. När de kom till USA trodde de att det öronbedövande ljud som mötte dem var flygplansljud, men det var fansen som jublade.

2013 LIVERPOOL (100)

Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

Den legendariska klubben The Cavern finns ännu kvar. På kvällarna uppträder look-a-likes med Beatlessånger. Stämningen är god och många i publiken sjunger med. Utanför klubben står John Lennon staty.

Den som vill lära sig mer kan åka med på rundresan The Magical Mystery tour. Turen går bland annat till Beatlarnas födelsehem.
Ringo Starr var den verkliga arbetar-klasskillen, hans första hem var inrymt i en tegellänga, där fönster och dörrar nu bommats igen med metalluckor i väntan på rivning. Johns moster Mimis hus, där han bodde under större delen av barndomen, är öppet för besök genom en statlig fond. Strax utanför blev Johns mamma dödad i en trafikolycka när han var 17 år gammal.
Rundturen går också till Pauls hem där familjen slog sig till ro efter mycket flyttande, eftersom mamman var barnmorska och måste flytta dit tjänsten förde henne. Hon insjuknade i cancer och avled när Paul var bara 14 år. Bussen stannar också vid George Harrisons hem i Wavertree, där vilda barn leker på gatan, och vid det college där John och Paul pluggade samt vid konstskolan Liverpool College of Art, där John pluggade när han mötte sin första fru Cynthia.
Vi fortsätter till Penny Lane där John och Paul brukade byta buss. Platsen domineras av en rondell, men här finns fortfarande en frisör och en bank. Vi stannar också vid Strawberry Fields, barnhemmet där John klättrade i träden. Som vuxen gav han pengar till verksamheten och det har hans änka Yoko fortsatt med. Ett tag såg det ut som om området skulle förvandlas till privata tomtmarker, men efter protester ska Strawberry Fields bli en skola för barn med särskilda behov.

I konserthuset The Philharmonic, delar Paul McCartney varje år ut stipendier i samband med skolavslutningen. Paul, av alla ansedd som exemplariskt artig och trevlig, håller kontakten med sin hemstad och gör mycket för den, berättar turledaren.

2013 LIVERPOOL (124)
Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

Idag är Liverpool en viktig universitetsstad som lockar studenter från många länder. Här finns många kinesiska studenter som kanske känner sig hemma i Liverpools gamla China Town. 2000 var Liverpool Europas Kulturhuvudstad. Här finns breda gågator och mängder av muséer i det gamla hamnområdet. Staden påminner en hel del om San Francisco med hamnen, bukten och kullarna. Här finns Englands största katedral som rymmer såväl kafé som shop. Vid John Lennons begravning var katedralen fylld till bredden.

 

Berömd kvartett och triangel med ursprung i Liverpool

Posted on by
Reply
2013 LIVERPOOL (30)

Liverpools hamn, utvandrarmonument. Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

Liverpool är för många synonymt med The Beatles och fotboll, en arbetarstad med klassiska tegellängor och hamn vid Irländska sjön.

Att den också är en av Englands mest betydande handelsstäder är inte lika välkänt, men faktum är att Liverpool var centrum för den så kallade triangelhandeln mellan England, Afrikas västkust och Amerika. I Liverpool lastades skeppen med manufakturvaror som producerats i Manchesters fabriker. Det var bland annat textilier, glas, gevär och sprit som efterfrågades i Afrika.  Där byttes varorna mot en mycket värdefull last av svarta slavar, som infångats i strider mellan rivaliserande folkgrupper. 300 000 tvingades på slavfartygen och kedjades fast liggande på skeppen, tätt packade som sillar. I Sydamerika såldes slavarna på auktioner och här fylldes fartygen istället med kolonialvaror som bomull, socker och tobak.

2013 LIVERPOOL (119)

Museum of Slavery. Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

 

2013 LIVERPOOL (63)

Museum of Slavery. Foto: Maritha Sandberg Lööf ©

Liverpool bär tydliga spår efter handeln. Enorma köpmanshus i hamnen har byggts om till museer, gallerior och serveringar, bland annat Tate Museum och världens första museum om slaveriets historia, International Slavery Museum.  Här kan man se järnhalsringarna och kedjorna som fjättrade slavarna. Här finns också andra upprörande exempel på hur västerlänningar behandlat svarta människor, till exempel plantageägar- familjen som lät de anställda figurera som levande julkort bemålade med Merry X-mas. Rasismens historia från slavhandeln till Ku Klux Klan beskrivs. Det gör ont att se svarta skolbarn betrakta denna förnedring.

I Liverpool finns ännu många spår av rika köpmannafamiljer och slavhandlare. Familjen Penny, som gett namn åt gatan Penny Lane, som odödliggjorts av Beatles, är ett exempel. I hamnen finns också ett utvandrarmonument, som vittnar om en annan trafik över Atlanten. Det här var den största hamnen för utvandrare på väg till Amerika och andra kontinenter. Omkring nio miljoner reste via Liverpool.

 

Knausgård och Sveland på Bergmanveckan

Posted on by
Reply

Det blåser friskt under den korta färjeresan till Fårö. Solen gassar över blåelden som vajar i vinden när bil efter bil med kulturintresserade reser norrut mot det nybyggda Bergmancentret. Här låg tidigare Fårö skola som Ingmar Bergman skildrat i Fårödokumenten. Nu har skolan byggts om och fått en modern tillbyggnad med utställningar, kafé, skapande verkstad och filmsalar.
Parkeringen utanför centret är knökfull och där inne trängs folk som ska hämta ut sina biljetter till årets Bergmanvecka. I år är det tioårsjubileum och temat är ”att skriva liv”. Det innebär att flera författare är årets gäster, svårast har det varit att få biljetter till Karl-Ove Knausgårds föreläsning på Fårö bygdegård. Men med biljett nummer 1 i handen slår jag mig ner för att lyssna på den karismatiske norrmannen med den yviga kalufsen – och får se en skygg, gänglig författarikon kliva in på scenen.
Knausgård bor med sin familj i Bergmans hus på Fårö. Där har han genomfört ett minimaraton i att läsa och se så mycket Bergman som möjligt. Men det är ingen ny bekantskap.
-  När jag arbetade med min första roman läste jag ”Den goda viljan” och hittade ett sätt att beskriva fadersfiguren. I min första roman ”Ute av verden” är huvudpersonerna i mittpartiet ett plagiat på Bergmans rollfigurer Henrik och Anna.
- ”Enskilda samtal” i regi av Liv Ullman har också varit en viktig inspirationskälla. Jag grät när jag såg den, berättar Knausgård.

Varför är det intressant att läsa om en annan mans kärleksliv? Knausgård svarar att det beror på konstens väsen som utmärks av en hänsynslöshet där man gör avkall på sig själv och därför blir allmänmänsklig.
- När jag skrev och lämnade ut min själ och mitt liv tänkte jag aldrig på att någon skulle läsa vad jag skrev. Nu efteråt förtränger jag det och tänker aldrig på publiken, säger han.
Knausgård har deklarerat att han inte längre vill vara författare och arbetar nu med sitt eget förlag, att skriva essäer och översätta litteratur. Han säger att han tömt ut allt och att han är lycklig över att inte längre vara författare, eftersom det kostat honom mycket, bland annat relationen till faderns familj.
- Men min drivkraft var att förstå min far. Det var inte farligt att skriva om honom även om det sårade vissa människor.
Hans första roman ”Ute av verden” ska nu filmas av en vän. Knausgård har varit inblandad i manusarbetet men insett att det är en helt annan sak att skriva skönlitteratur och filmmanus.
- I en film blir alla repliker så lätta, det är det som är det geniala, säger han.

Maria Sveland, som under en eftermiddag analyserar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, säger att hennes roman ”Bitterfittan” är ett svar på denna film. Rollfiguren Marianne underordnar sig maken Johan. Sveland visar hur Johan använder härskarteknik mot sin hustru. Han lyssnar inte på henne och behandlar henne som en icke-person.
- Bitterfittan är egentligen motsatsen till den kvinnliga martyren Marianne, det är en kvinna som vågar ifrågasätta sitt liv och sitt äktenskap, säger Sveland.
När Marianne så småningom får nog och inser att hon kan få ett annat liv, tar Johan till sitt sista vapen, våld, mot kvinnan.
- Marianne har börjat inse att hon som kvinna har allt att vinna på skilsmässan medan mannen förlorar på den. Jag har undrat om Bergman tog intryck av 70-talets kvinnorörelse när han skrev dramat, säger Sveland.
- Först när Marianne och Johan träffas igen på jämlika villkor kan de skapa något som liknar kärlek, säger hon.

Cykeln som frihetssymbol

Posted on by
Reply

 

I den charmiga och rörande filmen ”Den gröna cykeln” drömmer en ung flicka om att få köpa en cykel och tävla med grannpojken om vem av dem som kan cykla snabbast. Men i Saudiarabien får flickor inte cykla, det är ett kulturellt och religiöst tabu. Att cykla antas nämligen hota kvinnors heder. Saudiarabien är ett hårt könssegregerat samhälle där kvinnorna drar det kortaste strået och tvingas acceptera många inskränkningar. Kvinnor får till exempel inte heller köra bil.  Männen dominerar på alla områden och kontakten mellan könen är minimal. Flickors och pojkars otvungna vänskap ger dock ett visst hopp om att också detta samhälle i framtiden kommer att förändras.

Cykeln som frihetsymbol och föremål för hett begär finns i flera filmer, bland andra bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes ”Pojken med cykeln”, som kom härom året. Cykeln är det verktyg som möjliggör en dräglig tillvaro för pojken Cyril som försöker hitta sin far. Den är också den enda statussymbol han äger och kan imponera på de andra pojkarna med.
En klassiker är också Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” från 1945 där en far och son tillsammans vandrar runt i Rom och letar efter den stulna cykel som skulle ta dem ut ur arbetslöshet och fattigdom.

När våren kommer längtar många efter att få ta fram sina cyklar och slippa trängas i t-banan, på bussar och i bilköer. Att kunna cykla till arbetet ger en frihetskänsla och dessutom motion. I städer som Zürich och Köpenhamn har man gått långt i att inskränka bilutrymmet och samma utveckling är på gång i Stockholm. När vintern äntligen är över gissar jag att vi kommer att få se fler cyklar än någonsin på de svenska vägarna.

Kalifornien är en av de mest miljömedvetna delstaterna i USA. I Los Angeles cyklar människor gärna längs havet i Venice och Santa Monica, men i övrigt är megastaden tyvärr helt byggd för bilar. Olika enklaver ligger utspridda på långa avstånd från varandra och är förbundna av flerfiliga motorväger som går genom stadsdelar som påminner om industriområden. Kollektivtrafiken har låg status och t-banan anses inte helt trygg. Det är nästan omöjligt att klara sig utan bil här. Vilken utmaning det måste vara för stadsplanerare att göra L.A. till en mindre bilberoende och mer miljömedveten stad.

En gång i tiden ansågs bilsamhället vara den mest progressiva samhällsvisionen också i Sverige. Delegationer åkte över till USA för att studera stadsplanering och bilen betraktades som den stora frihetssymbolen. Om detta berättade forskaren Per Lundin på Spårvagnsstädernas intressanta seminarium med temat stadsplanering och miljö. Se http://www.sparvagnsstaderna.se/pressrum/dokumentation-arsmoteskonferens-2013
Per Lundins avhandling handlar om bilsamhället som norm. När Täby centrum byggdes 1961 utgick man från amerikanska stadsplaneideal med motorvägen i centrum och även i Stockholm city planerade man 20 000 parkeringsplatser.

Tyvärr finns mycket av detta tänkande kvar som ”en frusen ideologi” som fortfarande påverkar oss, sa Per Lundin.
När frosten äntligen släpper sitt järngrepp om oss denna kalla vår kommer kanske en del av denna frusna ideologi också att tina upp till förmån för cykel och kollektivtrafiksamhället!

 

Att läsa Proust

Posted on by
Reply

Några ägnar en livstid åt det, andra kommer aldrig till skott. Lars Norén skriver i sin dagbok att han varje sommar planerar att läsa Proust – om han bara vågar.  Andra ”bara gör det”, dessutom tillsammans med andra. På Forum i Stockholm har man under de senaste elva åren haft högläsning varje söndagseftermiddag. Gunnel Vallquist inledde med den klassiska meningen ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” och Bodil Malmsten fick äran att avsluta.

Själv har jag under våren läst den första delen i den stora romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har gått långsamt, med små, små ”myrsteg”. Att läsa Proust kräver tid och engagemang, det är som att ge sig ut på vandring längs en stig som för en långt bort från välkända trakter. Proust språk vindlar sig fram, tar ibland en omväg via kyrktornets utsmyckningar eller följer de historiska skeenden som kyrkans mosaikfönster återger. Vi får följa med till barndomens sommarhus, dess trädgård och omgivningar. Det är inte bara den välkända madeleinekakan som öppnar porten till barndomens minnen, det gör också hagtornsbuskarnas vita blommor och solens strålar i en viss vinkel.

Proust har tvättat mina ögon och fått mig att se sådant som jag hittills inte lagt märke till i mitt eget Combray, på den gotländska landsbygden. En buskros är en storslagen skapelse. Och även här finns vita, skira flor som liknar ballerinors tyllkjolar på buskarna.

Jag rekommenderar alla som vill läsa en bok med riktigt vackert språk att läsa Proust i sommar, kanske på semestern när man har tid. Och läs honom som poesi, i små doser utan att hasta över. Att spana efter den tid som flytt måste få ta sin tid.

Strindbergs penna och rakkniv ännu vassa

Posted on by
Reply

Förra veckan var det hundra år sedan August Strindberg avled i sitt sista hem Blå Tornet på Drottninggatan. Hans gamla teater – Strindbergs intima på Norra Bantorget - är däremot full av liv.
Den 14:e maj uppmärksammades Strindbergs dödsdag och senare under veckan hedrades han med en festival där många skådespelare samt elever från  författarskolan Biskops-Arnö medverkade.

I vår spelas klassikern Fröken Julie i regi av Anna Pettersson som också gör samtliga roller. Genom att byta röst och tonfall växlar hon mellan karaktärerna Julie, Jean och Kristin på ett övertygande sätt. Ibland kliver hon ur skådespelarrollen och ställer sig som regissören Anna Pettersson och betraktar föreställningen utifrån.

Pjäsen följer nära originalmanus. Vissa partier, som till exempel när Julie vill dö för att hon ”sjunkit så lågt” genom sitt förhållande med Jean, känns hopplöst omoderna. Här låter Anna Pettersson personer ur publiken läsa de repliker hon inte själv vill ta i sin mun. Det är oväntat och originellt, liksom uppsättningen i sin helhet.  Strindberg som var ytterst modern för sin samtid skulle säkert ha gillat de nymodiga greppen.

Trots att kvinno- och moralsynen ändrats är Fröken Julie en föreställning som fortfarande håller. Den har skärpa och en renodlad konflikt som berör. Strindbergs språk har en pregnans som ingen annan svensk författare kommer i närheten av. Det är intressant, vackert och njutbart!