Knausgård och Sveland på Bergmanveckan

Det blåser friskt under den korta färjeresan till Fårö. Solen gassar över blåelden som vajar i vinden när bil efter bil med kulturintresserade reser norrut mot det nybyggda Bergmancentret. Här låg tidigare Fårö skola som Ingmar Bergman skildrat i Fårödokumenten. Nu har skolan byggts om och fått en modern tillbyggnad med utställningar, kafé, skapande verkstad och filmsalar.
Parkeringen utanför centret är knökfull och där inne trängs folk som ska hämta ut sina biljetter till årets Bergmanvecka. I år är det tioårsjubileum och temat är ”att skriva liv”. Det innebär att flera författare är årets gäster, svårast har det varit att få biljetter till Karl-Ove Knausgårds föreläsning på Fårö bygdegård. Men med biljett nummer 1 i handen slår jag mig ner för att lyssna på den karismatiske norrmannen med den yviga kalufsen – och får se en skygg, gänglig författarikon kliva in på scenen.
Knausgård bor med sin familj i Bergmans hus på Fårö. Där har han genomfört ett minimaraton i att läsa och se så mycket Bergman som möjligt. Men det är ingen ny bekantskap.
-  När jag arbetade med min första roman läste jag ”Den goda viljan” och hittade ett sätt att beskriva fadersfiguren. I min första roman ”Ute av verden” är huvudpersonerna i mittpartiet ett plagiat på Bergmans rollfigurer Henrik och Anna.
- ”Enskilda samtal” i regi av Liv Ullman har också varit en viktig inspirationskälla. Jag grät när jag såg den, berättar Knausgård.

Varför är det intressant att läsa om en annan mans kärleksliv? Knausgård svarar att det beror på konstens väsen som utmärks av en hänsynslöshet där man gör avkall på sig själv och därför blir allmänmänsklig.
- När jag skrev och lämnade ut min själ och mitt liv tänkte jag aldrig på att någon skulle läsa vad jag skrev. Nu efteråt förtränger jag det och tänker aldrig på publiken, säger han.
Knausgård har deklarerat att han inte längre vill vara författare och arbetar nu med sitt eget förlag, att skriva essäer och översätta litteratur. Han säger att han tömt ut allt och att han är lycklig över att inte längre vara författare, eftersom det kostat honom mycket, bland annat relationen till faderns familj.
- Men min drivkraft var att förstå min far. Det var inte farligt att skriva om honom även om det sårade vissa människor.
Hans första roman ”Ute av verden” ska nu filmas av en vän. Knausgård har varit inblandad i manusarbetet men insett att det är en helt annan sak att skriva skönlitteratur och filmmanus.
- I en film blir alla repliker så lätta, det är det som är det geniala, säger han.

Maria Sveland, som under en eftermiddag analyserar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, säger att hennes roman ”Bitterfittan” är ett svar på denna film. Rollfiguren Marianne underordnar sig maken Johan. Sveland visar hur Johan använder härskarteknik mot sin hustru. Han lyssnar inte på henne och behandlar henne som en icke-person.
- Bitterfittan är egentligen motsatsen till den kvinnliga martyren Marianne, det är en kvinna som vågar ifrågasätta sitt liv och sitt äktenskap, säger Sveland.
När Marianne så småningom får nog och inser att hon kan få ett annat liv, tar Johan till sitt sista vapen, våld, mot kvinnan.
- Marianne har börjat inse att hon som kvinna har allt att vinna på skilsmässan medan mannen förlorar på den. Jag har undrat om Bergman tog intryck av 70-talets kvinnorörelse när han skrev dramat, säger Sveland.
- Först när Marianne och Johan träffas igen på jämlika villkor kan de skapa något som liknar kärlek, säger hon.

Cykeln som frihetssymbol

 

I den charmiga och rörande filmen ”Den gröna cykeln” drömmer en ung flicka om att få köpa en cykel och tävla med grannpojken om vem av dem som kan cykla snabbast. Men i Saudiarabien får flickor inte cykla, det är ett kulturellt och religiöst tabu. Att cykla antas nämligen hota kvinnors heder. Saudiarabien är ett hårt könssegregerat samhälle där kvinnorna drar det kortaste strået och tvingas acceptera många inskränkningar. Kvinnor får till exempel inte heller köra bil.  Männen dominerar på alla områden och kontakten mellan könen är minimal. Flickors och pojkars otvungna vänskap ger dock ett visst hopp om att också detta samhälle i framtiden kommer att förändras.

Cykeln som frihetsymbol och föremål för hett begär finns i flera filmer, bland andra bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes ”Pojken med cykeln”, som kom härom året. Cykeln är det verktyg som möjliggör en dräglig tillvaro för pojken Cyril som försöker hitta sin far. Den är också den enda statussymbol han äger och kan imponera på de andra pojkarna med.
En klassiker är också Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” från 1945 där en far och son tillsammans vandrar runt i Rom och letar efter den stulna cykel som skulle ta dem ut ur arbetslöshet och fattigdom.

När våren kommer längtar många efter att få ta fram sina cyklar och slippa trängas i t-banan, på bussar och i bilköer. Att kunna cykla till arbetet ger en frihetskänsla och dessutom motion. I städer som Zürich och Köpenhamn har man gått långt i att inskränka bilutrymmet och samma utveckling är på gång i Stockholm. När vintern äntligen är över gissar jag att vi kommer att få se fler cyklar än någonsin på de svenska vägarna.

Kalifornien är en av de mest miljömedvetna delstaterna i USA. I Los Angeles cyklar människor gärna längs havet i Venice och Santa Monica, men i övrigt är megastaden tyvärr helt byggd för bilar. Olika enklaver ligger utspridda på långa avstånd från varandra och är förbundna av flerfiliga motorväger som går genom stadsdelar som påminner om industriområden. Kollektivtrafiken har låg status och t-banan anses inte helt trygg. Det är nästan omöjligt att klara sig utan bil här. Vilken utmaning det måste vara för stadsplanerare att göra L.A. till en mindre bilberoende och mer miljömedveten stad.

En gång i tiden ansågs bilsamhället vara den mest progressiva samhällsvisionen också i Sverige. Delegationer åkte över till USA för att studera stadsplanering och bilen betraktades som den stora frihetssymbolen. Om detta berättade forskaren Per Lundin på Spårvagnsstädernas intressanta seminarium med temat stadsplanering och miljö. Se http://www.sparvagnsstaderna.se/pressrum/dokumentation-arsmoteskonferens-2013
Per Lundins avhandling handlar om bilsamhället som norm. När Täby centrum byggdes 1961 utgick man från amerikanska stadsplaneideal med motorvägen i centrum och även i Stockholm city planerade man 20 000 parkeringsplatser.

Tyvärr finns mycket av detta tänkande kvar som ”en frusen ideologi” som fortfarande påverkar oss, sa Per Lundin.
När frosten äntligen släpper sitt järngrepp om oss denna kalla vår kommer kanske en del av denna frusna ideologi också att tina upp till förmån för cykel och kollektivtrafiksamhället!