Cykeln som frihetssymbol

 

I den charmiga och rörande filmen ”Den gröna cykeln” drömmer en ung flicka om att få köpa en cykel och tävla med grannpojken om vem av dem som kan cykla snabbast. Men i Saudiarabien får flickor inte cykla, det är ett kulturellt och religiöst tabu. Att cykla antas nämligen hota kvinnors heder. Saudiarabien är ett hårt könssegregerat samhälle där kvinnorna drar det kortaste strået och tvingas acceptera många inskränkningar. Kvinnor får till exempel inte heller köra bil.  Männen dominerar på alla områden och kontakten mellan könen är minimal. Flickors och pojkars otvungna vänskap ger dock ett visst hopp om att också detta samhälle i framtiden kommer att förändras.

Cykeln som frihetsymbol och föremål för hett begär finns i flera filmer, bland andra bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes ”Pojken med cykeln”, som kom härom året. Cykeln är det verktyg som möjliggör en dräglig tillvaro för pojken Cyril som försöker hitta sin far. Den är också den enda statussymbol han äger och kan imponera på de andra pojkarna med.
En klassiker är också Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” från 1945 där en far och son tillsammans vandrar runt i Rom och letar efter den stulna cykel som skulle ta dem ut ur arbetslöshet och fattigdom.

När våren kommer längtar många efter att få ta fram sina cyklar och slippa trängas i t-banan, på bussar och i bilköer. Att kunna cykla till arbetet ger en frihetskänsla och dessutom motion. I städer som Zürich och Köpenhamn har man gått långt i att inskränka bilutrymmet och samma utveckling är på gång i Stockholm. När vintern äntligen är över gissar jag att vi kommer att få se fler cyklar än någonsin på de svenska vägarna.

Kalifornien är en av de mest miljömedvetna delstaterna i USA. I Los Angeles cyklar människor gärna längs havet i Venice och Santa Monica, men i övrigt är megastaden tyvärr helt byggd för bilar. Olika enklaver ligger utspridda på långa avstånd från varandra och är förbundna av flerfiliga motorväger som går genom stadsdelar som påminner om industriområden. Kollektivtrafiken har låg status och t-banan anses inte helt trygg. Det är nästan omöjligt att klara sig utan bil här. Vilken utmaning det måste vara för stadsplanerare att göra L.A. till en mindre bilberoende och mer miljömedveten stad.

En gång i tiden ansågs bilsamhället vara den mest progressiva samhällsvisionen också i Sverige. Delegationer åkte över till USA för att studera stadsplanering och bilen betraktades som den stora frihetssymbolen. Om detta berättade forskaren Per Lundin på Spårvagnsstädernas intressanta seminarium med temat stadsplanering och miljö. Se http://www.sparvagnsstaderna.se/pressrum/dokumentation-arsmoteskonferens-2013
Per Lundins avhandling handlar om bilsamhället som norm. När Täby centrum byggdes 1961 utgick man från amerikanska stadsplaneideal med motorvägen i centrum och även i Stockholm city planerade man 20 000 parkeringsplatser.

Tyvärr finns mycket av detta tänkande kvar som ”en frusen ideologi” som fortfarande påverkar oss, sa Per Lundin.
När frosten äntligen släpper sitt järngrepp om oss denna kalla vår kommer kanske en del av denna frusna ideologi också att tina upp till förmån för cykel och kollektivtrafiksamhället!

 

Trendspaning på möbelmässan

Nu är färgerna och de bullliga fåtöljerna tillbaka. Vitt och fräscht är däremot på väg ut om man får tro sina ögon och designern Jan Rundgren som berättade om 2013 års trender.

Starka färger, ibland i form av självförstärkande nyanskombinationer, eller klara färgaccenter i exempelvis orange mot grått får vi se mer av i år. Grått är det nya svarta och finns i många toner från smutsgrått till antracitgrått på väggar och möbler.  Grålaserade möbler är också populära och ibland kombineras två så oansenliga färger som grått och brunt. De vita väggarna som länge dominerat får konkurrens från mönstrade tapeter och mörka väggar.

Miljömedvetande och frågor om mänskliga rättigheter, CSR, har kommit in i möbelbranschen för att stanna. En del av utställarna återanvänder restmaterial till mattor och möbler. Andra piffar upp vintagemöbler med kvalitetstyger och band.

Många inredningsdetaljer tillverkas av mässing och koppar och även nysilver.  På möbelmässan glänser kopparn både i armaturer, ljusstakar och skålar. Enligt Jan Rundgren är stilblandningar populära i år. Gammalt och nytt och olika uttryck kombineras.  Den hederliga kökssoffan gör entré vid matplatsen och kristallkronorna får revansch efter att ha varit ute i kylan många år. Äkta mattor i modern design får samsas med trasmattor.

Trenden med bekväma och flexibla soffor som man kan ligga framför teven i består. De får sällskap i vardagsrummet av färgglada och bulliga fåtöljer och småbord med smala metallben. Flexibla kuber för förvaring är stort både i vardagsrum och i sovrum.

 

Minnesvärda cykelbanor

Jag har sett dem på många håll, de välplanerade cykelbanorna där man kan cykla säkert, åtskild från biltrafiken. I Danmark och Nederländerna förstås, här har ju människor cyklat långt innan den nuvarande cykelrenässansen. Att man skulle hitta rejäla cykelbanor i Italien och i konservativa Arizona i USA var mer otippat. Men de finns, jag har själv fotograferat dem.

Allra mest förvånad blev jag dock när jag besökte Kina.  Överallt i Peking ser man cykelbanor i staden, där trafiken i övrigt är mycket intensiv med åttafiliga bilvägar kors och tvärs. Nära Himmelska fridens torg och vid den nya Olympiastadion till exempel, kan man cykla på banor som separerats från biltrafiken och fotgängarna med vita staket. Här kan inte heller bilar ta sig in och parkera på cykelbanorna. För några årtionden sedan, innan den ekonomiska utvecklingen tog fart, var cykeln visserligen ett vanligt kommunikationsmedel, men i början av 2000-talet hade den trängts tillbaka av bilen som vann terräng. Därför är det glädjande att se att cykeln gör come-back i miljardlandet Kina.

I Stockholm verkar inställningen till trafiken vara på väg att svänga. Det är inte längre självklart att bilarna ska ta så stort gatuutrymme i anspråk eller att det ska vara nästan gratis att nattparkera. När politikern Stella Fare stred för cykelbanor blev hon hånad, men en slags cykelbanor kom ändå till stånd. Visserligen går de ibland mitt emellan bilfilerna som på livsfarliga Vasagatan och Sankt Eriksplan och visserligen plogas snön från bilvägarna ibland upp på cykelbanorna, men ändå. Snart kanske Stockholm lär av utvecklingen som pågår runt om i världen och blir en cykelstad värd namnet.

Byggboom i Marocko

Foto:Maritha Sandberg LööfI Marocko pågår en enorm byggaktivitet. Överallt ses byggkranar och byggnadsarbetare som jobbar även under helgdagar. Ekonomin växer kraftigt. Mellan 2004 och 2011 har tillväxten varit i genomsnitt 5,8 % per år, att jämföra med den svenska tillväxten på 3,7 % och den amerikanska på 2,6 %.

Varje år flyttar tusentals marockaner till storstäder som Rabat, Casablanca och Marrakech. Många familjer hamnar i slumområden i städernas utkanter. Samtidigt bygger man helt nya städer dit man vill locka nya invånare. En av dessa är Tamansourt, tio kilometer utanför Marrakech. Här byggs en komplett stad med lägenheter och villor i olika utföranden och prisklasser, skolor, butiker, banker, lekplatser, sportanläggning, en moské mitt i byn och en stadskärna (medina) i typiskt arabiskt utförande. Här finns också så kallad social housing, det vill säga bostäder för mindre bemedlade. Byggandet finansieras med offentliga medel och privat kapital som ofta kommer från Gulfstaterna. De privata aktörerna får marken gratis mot att de investerar i infrastruktur som elnät och kommunikationer.

Utanför storstaden Casablanca ska 7-8 nya satellitstäder byggas inom en radie av 10-30 kilometer. Det enda som fattas är invånare, än så länge är städerna sporadiskt befolkade. I Tamansourt ska enligt planerna 450 000 människor bo, men hittills har knappt 50 000 flyttat hit. Enligt representanter för staden är många hus och lägenheter redan sålda, en del köper dem som semesterbostäder, andra som möjligt boende och investering för sina barn. Även om ambitionen att bygga bort slummen är god och sympatisk tror jag det blir svårt att locka invånare till de nya städerna innan det finns arbetsplatser och utbyggda kommunikationer. Men det är intressant att så påtagligt se hur ett utvecklingsland tar sjumilakliv i riktning mot ett modernt industriland samtidigt som Europas ekonomi står och stampar.

 

 

 

Gotländsk dynamik

Första gången jag var i Almedalen var 1978. Då bodde jag och min familj en period granne med parken, strax innanför ringmuren. Där talade Olof Palme, som själv semestrade på Fårö, inför en skara intresserade som gott och väl rymdes på bänkarna framför scenen. Samhällspolitiska reportrar bevakade talet för de stora dagstidningarna, men i övrigt väckte det ingen större uppståndelse.

I början av 00-talet bevakade jag det som då vuxit till en hel Almedalsvecka för den tidning där jag då jobbade. Evenemanget var fortfarande ganska intimt; jag minns Carl-Jan Granqvist som satt på en uterestaurang och Jan Emanuel Johansson som delade ut flygblad. Lotta Gröning och Fredrik Federley hälsade glatt som om vi var gamla bekanta. Ungdomsförbundens företrädare diskuterade bostadsbristen och frågades ut av proffsiga moderatorn Linda Nyberg, då en ännu ganska okänd journalist.

Under några år var jag borta från för att 2010 komma tillbaka som frilansreporter. Jag trodde inte mina ögon när jag såg hur stort evenemanget blivit. Överallt pågick aktiviteter, flygblad delades ut och åsikter torgfördes. Ibland kändes det nästan som ett jippo där lobbyister och PR-människor försökte överträffa varandra med spektakulära utspel. När mitt bevakningsuppdrag var klart styrde jag snabbt kosan mot lugnet på norra Gotland.

I år kunde jag inte låta bli att tycka att Almedalsveckan ändå är ett fantastiskt exempel på demokrati. Alla evenemang är öppna för vem som helst och dessutom kostnadsfria. På en scen berättar Cecilia Uddén om den arabiska våren, partiföreträdarna rör sig ledigt ute på stan, säkerhetspolisen inbjuder till morgonjoggning och de lokala aktivisterna från Ojnareskogen skapar opinion för sin sak. I år fanns dessutom flera utländska delegationer som var där för att studera fenomenet Almedalsveckan. Man kan inte låta bli att imponeras. Jag är glad att vi i Sverige, trots två politikermord, fortfarande har ett så öppet samhälle att en vecka som den här är möjlig att genomföra. Det är också roligt att se vad människors möten kan betyda. För några år sedan diskuterades en standard för evenemang utifrån olika hållbarhetsaspekter och i år är den redan verklighet. Det finns så många engagerade och duktiga människor som är med och påverkar samhällsutvecklingen, långt fler än lobbyisterna och proffstyckarna.

I Fleringe skola på norra Gotland stötte jag i somras på en annan grupp med stort patos; medlemmarna i föreningen Bevara Ojnareskogen, som i sju år kämpat mot att den artrika skogen ska skövlas av kalkindustrin. Medelåldern i föreningen är ganska hög men i år fick de oväntad hjälp från unga miljöaktivister som strömmade till för att skydda skogen.  Striden är fortfarande inte avgjord men engagemanget kan man inte ta miste på. För första gång har jag på nära håll bevittnat vilken stor roll som sociala medier spelar för aktivism. När människor kommer samman IRL eller på nätet börjar det hända saker!

 

Att läsa Proust

Några ägnar en livstid åt det, andra kommer aldrig till skott. Lars Norén skriver i sin dagbok att han varje sommar planerar att läsa Proust – om han bara vågar.  Andra ”bara gör det”, dessutom tillsammans med andra. På Forum i Stockholm har man under de senaste elva åren haft högläsning varje söndagseftermiddag. Gunnel Vallquist inledde med den klassiska meningen ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” och Bodil Malmsten fick äran att avsluta.

Själv har jag under våren läst den första delen i den stora romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har gått långsamt, med små, små ”myrsteg”. Att läsa Proust kräver tid och engagemang, det är som att ge sig ut på vandring längs en stig som för en långt bort från välkända trakter. Proust språk vindlar sig fram, tar ibland en omväg via kyrktornets utsmyckningar eller följer de historiska skeenden som kyrkans mosaikfönster återger. Vi får följa med till barndomens sommarhus, dess trädgård och omgivningar. Det är inte bara den välkända madeleinekakan som öppnar porten till barndomens minnen, det gör också hagtornsbuskarnas vita blommor och solens strålar i en viss vinkel.

Proust har tvättat mina ögon och fått mig att se sådant som jag hittills inte lagt märke till i mitt eget Combray, på den gotländska landsbygden. En buskros är en storslagen skapelse. Och även här finns vita, skira flor som liknar ballerinors tyllkjolar på buskarna.

Jag rekommenderar alla som vill läsa en bok med riktigt vackert språk att läsa Proust i sommar, kanske på semestern när man har tid. Och läs honom som poesi, i små doser utan att hasta över. Att spana efter den tid som flytt måste få ta sin tid.

Strindbergs penna och rakkniv ännu vassa

Förra veckan var det hundra år sedan August Strindberg avled i sitt sista hem Blå Tornet på Drottninggatan. Hans gamla teater – Strindbergs intima på Norra Bantorget - är däremot full av liv.
Den 14:e maj uppmärksammades Strindbergs dödsdag och senare under veckan hedrades han med en festival där många skådespelare samt elever från  författarskolan Biskops-Arnö medverkade.

I vår spelas klassikern Fröken Julie i regi av Anna Pettersson som också gör samtliga roller. Genom att byta röst och tonfall växlar hon mellan karaktärerna Julie, Jean och Kristin på ett övertygande sätt. Ibland kliver hon ur skådespelarrollen och ställer sig som regissören Anna Pettersson och betraktar föreställningen utifrån.

Pjäsen följer nära originalmanus. Vissa partier, som till exempel när Julie vill dö för att hon ”sjunkit så lågt” genom sitt förhållande med Jean, känns hopplöst omoderna. Här låter Anna Pettersson personer ur publiken läsa de repliker hon inte själv vill ta i sin mun. Det är oväntat och originellt, liksom uppsättningen i sin helhet.  Strindberg som var ytterst modern för sin samtid skulle säkert ha gillat de nymodiga greppen.

Trots att kvinno- och moralsynen ändrats är Fröken Julie en föreställning som fortfarande håller. Den har skärpa och en renodlad konflikt som berör. Strindbergs språk har en pregnans som ingen annan svensk författare kommer i närheten av. Det är intressant, vackert och njutbart!

När jag blev nummer ett

Jag-formen kommer alltid först när barn talar om sig själva i relation till andra människor. Små barn säger naturligt ”Jag och pappa handlade mat.” eller ”Jag och mamma ska åka tåg.”

När jag gick i skolan fick man lära sig att nämna andra personer först av artighetsskäl, till exempel ”Petter och jag ska gå på bio”.

Numera är det inte bara småbarn som omnämner sig själva före alla andra. Jag kommer först även när vuxna talar och skriver. Ett tidens tecken som kanske speglar en ökande egoism i samhället?

Lyssna på spraket i P1 där frågan diskuteras artikel.aspx?programid=411&artikel=5023068

 

Levande gränsområden

Besökte nyligen två gamla gränsområden i Sverige: Tornedalen och Öresundsregionen, och slogs av den dynamiska utvecklingen. I Tornedalen råder arbetskrafts- och bostadsbrist när nya gruvor öppnas. Arbetsförmedlingen jobbar för högtryck och gamla slitna byggnader förvandlas till nya boenden. Ute på byn i mångkulturella Pajala kan man höra såväl meänkieli och svenska som samiska och ryska.

Spårväg, Loop city

I Malmö planeras för storregionen Öresund. Fyra miljoner på västra och östra sidan av Öresund ska länkas samman med spårbunden trafik. På danska sidan ska en ny spårväg förbinda tio samhällen från Lyngby i söder till Ishöj i norr och koppla ihop dem med befintliga linjer mot Köpenhamn i projektet Loop City. På svenska sidan finns planer på spårbunden kollektivtrafik från Ängelholm till Ystad. Den kommande stadsregionen blir lika stor som Berlin.

Italienska för nybörjare

Snabbkurs i italienska.                                         

I en broschyr om Florens utgiven av Italienska statens turistbyrå i Stockholm finns en snabbkurs i italienska. Det första ord som man får lära sig är konstigt nog aiuto = hjälp. Först därefter kommer ja/nej/kanske= si/no/forse. Efter några tal, tack -och hälsningfraser,  på sjätte plats, kommer: den är för liten/för stor= è troppo piccolo/grande. Först därefter presenteras de vanliga turistfrågorna: Vad kostar det? = Quanto costa? samt Var ligger..? = Dove sta..?

Efter tio dagar i Italien har jag ännu inte behövt ropa på hjälp eller klaga på att något är för litet eller för stort. Då har ordet ottimo, som betyder jättegod, kommit till betydligt större användning. Möjligen har min egen volym ökat på grund av all den goda maten, så att kläderna numera är troppo piccolo. Den tionde frasen i snabbkursen bygger alltså på empiri: Complimenti al cuoco = Framför mitt tack till kocken!