Gotländsk dynamik

Första gången jag var i Almedalen var 1978. Då bodde jag och min familj en period granne med parken, strax innanför ringmuren. Där talade Olof Palme, som själv semestrade på Fårö, inför en skara intresserade som gott och väl rymdes på bänkarna framför scenen. Samhällspolitiska reportrar bevakade talet för de stora dagstidningarna, men i övrigt väckte det ingen större uppståndelse.

I början av 00-talet bevakade jag det som då vuxit till en hel Almedalsvecka för den tidning där jag då jobbade. Evenemanget var fortfarande ganska intimt; jag minns Carl-Jan Granqvist som satt på en uterestaurang och Jan Emanuel Johansson som delade ut flygblad. Lotta Gröning och Fredrik Federley hälsade glatt som om vi var gamla bekanta. Ungdomsförbundens företrädare diskuterade bostadsbristen och frågades ut av proffsiga moderatorn Linda Nyberg, då en ännu ganska okänd journalist.

Under några år var jag borta från för att 2010 komma tillbaka som frilansreporter. Jag trodde inte mina ögon när jag såg hur stort evenemanget blivit. Överallt pågick aktiviteter, flygblad delades ut och åsikter torgfördes. Ibland kändes det nästan som ett jippo där lobbyister och PR-människor försökte överträffa varandra med spektakulära utspel. När mitt bevakningsuppdrag var klart styrde jag snabbt kosan mot lugnet på norra Gotland.

I år kunde jag inte låta bli att tycka att Almedalsveckan ändå är ett fantastiskt exempel på demokrati. Alla evenemang är öppna för vem som helst och dessutom kostnadsfria. På en scen berättar Cecilia Uddén om den arabiska våren, partiföreträdarna rör sig ledigt ute på stan, säkerhetspolisen inbjuder till morgonjoggning och de lokala aktivisterna från Ojnareskogen skapar opinion för sin sak. I år fanns dessutom flera utländska delegationer som var där för att studera fenomenet Almedalsveckan. Man kan inte låta bli att imponeras. Jag är glad att vi i Sverige, trots två politikermord, fortfarande har ett så öppet samhälle att en vecka som den här är möjlig att genomföra. Det är också roligt att se vad människors möten kan betyda. För några år sedan diskuterades en standard för evenemang utifrån olika hållbarhetsaspekter och i år är den redan verklighet. Det finns så många engagerade och duktiga människor som är med och påverkar samhällsutvecklingen, långt fler än lobbyisterna och proffstyckarna.

I Fleringe skola på norra Gotland stötte jag i somras på en annan grupp med stort patos; medlemmarna i föreningen Bevara Ojnareskogen, som i sju år kämpat mot att den artrika skogen ska skövlas av kalkindustrin. Medelåldern i föreningen är ganska hög men i år fick de oväntad hjälp från unga miljöaktivister som strömmade till för att skydda skogen.  Striden är fortfarande inte avgjord men engagemanget kan man inte ta miste på. För första gång har jag på nära håll bevittnat vilken stor roll som sociala medier spelar för aktivism. När människor kommer samman IRL eller på nätet börjar det hända saker!